Regisserad av: Hannes Holm.
I rollerna: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman.
Speltid: 112 minuter.
Genre: Drama.
Mina föräldrar ville bjuda med mig på bio, så jag tänkte; Varför inte? Har hört det pratas om denna rullen också så det lär ju vara intressant kanske. Och det är ju inte ofta man är på Cinematografen, så som min pappa hade uttryckt det.
Himlen är oskyldigt blå handlar om Martin (Bill Skarsgård) som gått ut andra ring och lämnar betongen i stan för ett sommarjobb på Sandhamns exklusiva seglarrestaurang i skärgården.En helt ny värld öppnar sig för Martin. Han möter den stora kärleken och blir samtidigt omhändertagen av seglarrestaurangens chef Gösta, en playboy i centrum av den svenska societeten. Men bakom den glamorösa fasaden i skärgårdsidyllen döljer sig en helt annan verklighet. Innan Martin riktigt förstår vad som hänt befinner han sig mitt i en av de största skandalerna i svensk kriminalhistoria.
Javisst, en film som riktigt andas svenskhet med skärgårdar, ljuva sommarkvällar. Som taget ur en pripps blå reklam. Verkar även som de egenskrivna soundtracken har hämtat inspiration därifrån också. Och varför då inte ta det här med det andra riktigt svenska begreppet: Kriminalare?
Visserligen är det här ingen Beck eller Wallander, den är en väldigt fin historia men jag måste bara ifrågasätta mig denna, och närapå samtliga svenska filmers dialoger. Varför kan måste de vara blyga, stapplande, nästan hela tiden?
Det verkar som om man vill få en så naturlig dialog som möjligt: inget fel med det, men vad händer när den blir för platt och tråkig? Man tappar intresset. Det mesta finnas någon slags rytm, men mycket görs stapplande, och även av karaktärer där den här stapplande dialogen inte bör finnas. Polischefen var en lättnad, när han kom med sitt språk som där faktiskt fanns flyt i och man kunde slappna av.
Nog om detta.
Annat av notis är den brutalt konstiga öppningsscenen. Martin och en tjej ligger på soffan och kysser varandra. Snart börjar de båda ta av sig kläderna, och man ser både bröst och könsorgan, varpå tjejen lägger sitt huvud i position vid Bill Skarsgårds penis. Visst, man ska inte vara rädd för att visa naket, men närbilder på könsorgan är att ta i lite väl.
Förövrigt är det en välspelad film, Bill Skarsgård och Peter Dalle gör kanoninsatser. Dock är historien lite för ooriginell för att det ska bli något vidare högt betyg, och såklart, dialogerna. Detta leder till att "Himlen är oskyldigt blå" hamnar i det andra träsket av många svenska filmer, men får ändå en stabil trea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar