Centurion (2010)

Titel: Centurion.

Regisserad av: Neil Marshall.

I rollerna: Michael Fassbender, Dominic West, Dave Legeno, Axelle Carolyn, Olga Kurylenko

Speltid: 97 min.

Genre: Äventyr

Centurion väckte mitt intresse när jag ögnade igenom vad som skulle gå upp på Fantastisk Filmfestival i Lund (www.fff.se) detta året. Bara bilden på Pikt-spåraren Etain (Olga Kurylenko) fick mig att säga: Det här kommer bli bra.

I och med det fanns det inte så mycket att göra, än att införskaffa och se den. Centurion handlar om en romersk front med de s.k. pikterna i Storbritannien under år 117 E.kr. Quintus Dias (Michael Fassbender) är en ensam överlevande av sin garrison som blir tillfångatagen av pikterna, men lyckas fly därifrån och möter General Virilius med den Nionde legionen som han anslutar sig till med ett uppdrag: att förinta pikterna från jordens yta med deras ledare Gorlacon. Planen går dock inte riktigt som de tänkt sig, och slutar med ett fåtal överlevande på flykt till fots inom fiendens marker, som kan terrängen mycket väl.

Det finns i alla fall någonting som alla kan hålla med om med den här filmen: Extremt fina miljöer. Skådespelet är begränsat men jag stör mig aldrig på deras prestationer och det håller, Michael Fassbender och Olga Kurylenko är mina två favoriter i den här historien. Olga som den stumme krigaren Etain gör en stenhård roll, och jag kan inte låta bli att fascineras av hennes tolkning.
Omotiverat mycket gore i striderna kan förekomma, dock tycker jag att det pekar mycket på brutaliteten i filmen, hur man försöker spegla pikterna som ett barbarfolk. Visserligen har vi blodet som stänks till höger och vänster livligt under första delen av filmen, men jag tycker det förstärker den barbariska känslan.

Tempot ligger högt genom hela filmen, och Etains jakt på Quintus Dias med följe genom pikternas land gör att man sitter hela tiden oförberedd på vad som ska hända härnäst.
Jag har inte mycket dåligt att säga om filmen, knappt något alls, många på exempelvis filmtipset.se gillade inte slutet, medans jag själv tycker att det är slutet som knyter ihop säcken rejält och är samtidigt väldigt, oerhört vackert.