Machete (2010)

Titel: Machete.

Regisserad av: Robert Rodriguez.

I rollerna: Danny Trejo, Michelle Rodriguez, Cheech Marin, Steven Seagal, Cheryl Chin, Robert De Niro, Lindsay Lohan, Jessica Alba.

Speltid: 105 minuter.

Genre: Action/komedi.

Ända sedan jag såg trailern för "Machete" som en fejktrailer inför Rodriguez förra film "Planet Terror", visste jag att ifall det skulle bli en långfilm så skulle jag se den. Utan någon som helst tvekan. Och nu är det äntligen gjort!

"Machete", en före detta Mexikan Federale strövar omkring på Texas gator efter drogkungen lord Torrez tillslag. Motvilligt accepterar "Machete" erbjudandet från propagandamakaren dr. Benz för att mörda McLaughlin, en korrupt senator. Förrådd och på rymmen får "Machete" hjälp av Luz, ett societetslejon med en böjelse för vapen. Allt medan de blir jagade av ICE-agenten Sartana.

Machete är en klyschig, gore och actionfest med härdade killar och häftiga brudar som tävlar om vem som har så stort vapen som möjligt. Utom Machete då, naturligtvis. Han föredrar, precis som hans namn säger, sin gamla fina Machete. Med klassiska punchlines och B-aktiga specialeffekter tar de tillbaka gammal hederlig B-action, och ifall man inte fick nog av Planet Terror, är detta filmen att se.

Mycket för mina tankar tillbaka på Kill Bill, med blodfontäner och kroppsdelar som flyger åt olika håll. Fast det gör det också i den här filmen när man skjuter på någon. En kula kan få en hel skalle att explodera.

Visserligen är det allt av det ovannämnda som gör att man faktiskt vill se en film som denna - det underhåller. Man vet vad man får, och man behöver inte oroa sig över resultatet. En säkerhet, kanske?

Hursom känns det väldigt konstigt, att de faktiskt lyckats få till en rätt maffig skådespelarlista. Det är dock svårt för skådespelare att göra roller rättvisa, med ett såpass klyschigt manus. Kanske inte är helt rätt att straffa dom för det.

Ja, det är förutsägbart, det ser dåligt ut, man har låtit filmen se repig ut med vilje, det är klyschigt både dialog- och karaktärsvis, oräkneliga punchlines, vapen- och actionfyllt, men det är precis så det ska vara och Rodriguez är oslagbar på att göra sånt här.

Get Him To The Greek (2010)

Titel: Get him to the greek.

Regisserad av: Nicholas Stoller.

I rollerna: Russell Brand, Jonah Hill, Rose Byrne, Sean ´P Diddy´ Combs.

Speltid: 109 minuter.

Genre: Komedi.

En sådan film som man slumpartat väljer ut, kanske mest för att Russell Brand är med i den, för jag tycker han är en jävligt rolig kille helt enkelt. I alla fall på de ställen jag sett honom!

Hursom, Get him to the greek handlar om en skivbolagspraktikant, Aaron (Jonah Hill) som bestämmer sig för att en kassasuccé kan nog vara att låta rockartisten Aldous Snow (Russell Brand) få göra ett jubileumsgig på The Greek. Aldous senaste skiva "African Child" var dock ett fatalt misslyckande och hans karriär fram till nu har varit kantade av många problem. Han accepterar dock förfrågan, och Aaron åker för att hämta Aldous, och få honom till The Greek.

Get him to the greek är, som vilken hollywood-komedirulle som helst, med ett undantag: Den har fått mig att garva flest gånger av alla sådana filmer jag sett! Och det är ett ganska bra betyg tycker jag. Mycket har att göra med Aaron och hans flickvän Daphnes komiska relation som är ett rätt random sidospår, samt Aldous hysteriskt roliga karaktär.

Den känns som en blandning av The Pineapple Express och The Hangover, kryddat med en smula relationsproblem, både till släkt och flickvänner. Visserligen går man inte ned på djupet på dessa, det hade förmodligen tagit udden av komedin, men faktum är att den finns där, och det känns som ett vettigt inslag trots allt. 


Jag hade som sagt skitroligt, även ifall mitt "what the fuck moment" blev som störst i inledning, där musikvideon för "African Child" spelas upp. Men det trappas rätt snabbt upp från den inledningen till något som man känner sig mycket mer komfortabel i. 

Himlen är oskyldigt blå (2010)

Titel: Himlen är oskyldigt blå.

Regisserad av: Hannes Holm.

I rollerna: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman.

Speltid: 112 minuter.

Genre: Drama.

Mina föräldrar ville bjuda med mig på bio, så jag tänkte; Varför inte? Har hört det pratas om denna rullen också så det lär ju vara intressant kanske. Och det är ju inte ofta man är på Cinematografen, så som min pappa hade uttryckt det.

Himlen är oskyldigt blå handlar om Martin (Bill Skarsgård) som gått ut andra ring och lämnar betongen i stan för ett sommarjobb på Sandhamns exklusiva seglarrestaurang i skärgården.En helt ny värld öppnar sig för Martin. Han möter den stora kärleken och blir samtidigt omhändertagen av seglarrestaurangens chef Gösta, en playboy i centrum av den svenska societeten. Men bakom den glamorösa fasaden i skärgårdsidyllen döljer sig en helt annan verklighet. Innan Martin riktigt förstår vad som hänt befinner han sig mitt i en av de största skandalerna i svensk kriminalhistoria.

Javisst, en film som riktigt andas svenskhet med skärgårdar, ljuva sommarkvällar. Som taget ur en pripps blå reklam. Verkar även som de egenskrivna soundtracken har hämtat inspiration därifrån också. Och varför då inte ta det här med det andra riktigt svenska begreppet: Kriminalare?
Visserligen är det här ingen Beck eller Wallander, den är en väldigt fin historia men jag måste bara ifrågasätta mig denna, och närapå samtliga svenska filmers dialoger. Varför kan måste de vara blyga, stapplande, nästan hela tiden?

Det verkar som om man vill få en så naturlig dialog som möjligt: inget fel med det, men vad händer när den blir för platt och tråkig? Man tappar intresset. Det mesta finnas någon slags rytm, men mycket görs stapplande, och även av karaktärer där den här stapplande dialogen inte bör finnas. Polischefen var en lättnad, när han kom med sitt språk som där faktiskt fanns flyt i och man kunde slappna av.

Nog om detta.

Annat av notis är den brutalt konstiga öppningsscenen. Martin och en tjej ligger på soffan och kysser varandra. Snart börjar de båda ta av sig kläderna, och man ser både bröst och könsorgan, varpå tjejen lägger sitt huvud i position vid Bill Skarsgårds penis. Visst, man ska inte vara rädd för att visa naket, men närbilder på könsorgan är att ta i lite väl.

Förövrigt är det en välspelad film, Bill Skarsgård och Peter Dalle gör kanoninsatser. Dock är historien lite för ooriginell för att det ska bli något vidare högt betyg, och såklart, dialogerna. Detta leder till att "Himlen är oskyldigt blå" hamnar i det andra träsket av många svenska filmer, men får ändå en stabil trea.

 

Vem längtar INTE efter Sofia Coppolas nya?

Regissörskan av Lost In Translation och The Virgin Suicides, samt dotter till regissören av Gudfadern, nämligen Francis Ford Coppola, har en ny film på G. Eller på G och på G, den är här! Nu längtar jag bara efter att den ska gå upp på biograferna, jag hoppas verkligen den gör det. Annars vet jag inte vad jag tar mig till.

"En hårt levande Hollywoodskådespelare omprövar sitt liv efter hans 11-åriga dotter överraskar honom med ett besök."

Så lyder beskrivningen av filmen.
Inte så väldigt omspännande, men något är det!

Iaf, håll ögonen öppna, för jag kommer nog med största säkerhet se den här på premiärdagen!

Greenberg (2010)

Titel: Greenberg.

Regisserad av: Noah Baumbach.

I rollerna: Ben Stiller, Jennifer Jason Leigh, Rhys Ifans, Juno Temple.

Speltid: 107 minuter.

Genre: Drama.

Jag vet inte varför jag såg denna, det var väl ett infall. Läst om den någonstans. Men hursom, jag hoppas att jag kan ge den ett rättvist betyg även ifall jag var bakfull när jag såg den.

Roger Greenberg är en dysfunktionell 40-åring som har kommit till ett vägskäl i livet. Han vill gärna ”göra ingenting” under en period, så han går med på att ta hand om sin yngre brors hus i L.A. under ett tag. Medan han är i stan försöker han få kontakt med lite gamla vänner, och hans yngre brors assistent, verkar vara något som intresserar Roger.

Väldigt karaktärbaserad film. Allt kretsar kring Roger (Ben Stiller) och en fantastisk karaktärsbeskrivning målas upp genom hela filmen. Man både älskar, hatar och tycker synd om Roger. Det är nog upp till var och en. Jag personligen hatar honom.

Skådespeleriet håller verkligen hög kvalité, vilket i princip är ett måste vad det gäller såna här filmer. Jennifer Jason Leigh är mycket bra i rollen som broderns assistent, och jag är förundrar över att jag inte visste vem hon var innan. Och så har vi det mest positiva i Greenberg för mig: Rhys Ifans. Kärade ner mig i honom under "Human Nature" och här är han inte mycket sämre.

Trots detta som bäddar för en helt otrolig film måste jag säga att jag blev lite besviken. Det hände för lite för mig. Tolka mig inte fel, jag behöver inte action och krig hela tiden, men vad ska man säga, den var lite seg. Och "slutklämmen" eller vad det nu är känns helt jävla onödig, är bara en kort sekvens och bidrar ingenting alls till filmen. Jag satt bara oförstående när den kom.

Det är svårt att tycka någonting på rak arm om denna filmen. För mig är det en bra film, men jag har svårt att sätta fingret på varför den inte är bättre än bra.

Så, mitt enda råd är: Se Greenberg och red ut det själv!

The Wild Hunt (2009)

Titel: The Wild Hunt.

Regisserad av: Alexandre Franchi.

I rollerna: Ricky Mabe, Mark Antony Krupa, Trevor Hayes, Kaniehtiio Horn.

Speltid: 96 minuter.

Genre: Äventyr/skräck.

The wild hunt är en av de filmer som jag sett fram emot, det vet ni som har läst min lista här till höger. Med en minst sagt intressant story bestämde jag mig direkt för att införskaffa den, och har varit sugen på den ett bra tag.

Den handlar om ett riktigt stort medeltida lajv, men en utomstående kommer in för att han ska försöka få tillbaka sin flickvän och få henne att sluta med sånt här larv. I spelet där alla går in helt och hållet i sina roller skapas obalans, och spårar ut i en mardröm som kan liknas vid Flugornas Herre.

Blev dessvärre inte så positivt överraskad. Visst måste man älska deras passion för att låtsas och jag skrattar till varje gång de släpper sina roller för att antingen klaga över reglerna, eller hävda att dom inte följs. Vikinga-berserken Bjorn (Mark Antony Krupa) är verkligen en roll för sig, och jag måste också säga att det är han som lyfter upp hela skådespelarbiten.

Trovärdigheten är däremot lite sisådär. Hur kan ett spel, någonting som är på låtsas, spåra ur så fruktansvärt? Förmodligen blir personerna galna i sina roller, och dissonansen med den utomstående får det hela att rinna över. Spelet går inte som det är planerat, och det blir i mildaste meningen kaos.

Överlag känns The wild hunt som en helt okej rulle faktiskt. Speciellt kul ifall man är lite geek. Jag känner ju själv igen hela konceptet från spelet TES3 Morrowind: Bloodmoon. Vilket kanske bidrog till mitt stora intresse av filmen redan innan den.

Men absolut, definitivt, en sevärd film!

Ångrarna (2010)

Titel: Ångrarna.

Regisserad av: Marcus Lindeen.

I rollerna: Orlando Fagin, Mikael Johansson.

Speltid: 58 minuter.

Genre: Dokumentär.

Ända sedan jag såg bilden som pryder framsidan till en Cinema upplaga har jag velat se Ångrarna. När jag läste om den så verkade det som en av de mesta sevärda dokumentärerna på länge.

Ångrarna handlar om Mikael Johansson och Orlando Fagin, som båda två har bytat kön från man till kvinna - och ångrat sig. De båda har påbörjat förvandlingen tillbaka till man, och diskuterar, filosoferar, och delar med sig av sina erfarenheter.

Det är en oerhört berörande, intressant, och stundtals skrämmande och komisk film om två människors livsöden. Hur två personer som är så fruktansvärt olika som personerna tagit sig igenom samma process.
Men det är inte bara detta som är så fantastiskt med ångrarna, utan det är också hur man har byggt upp filmen. Dess enkelhet bidrar så fruktansvärt mycket till känslan berättelserna inger. De sitter nämligen i ett kolsvart rum i varsen stol med en lampa som lyser upp platsen de sitter på, och denna scen varvas med diabilder de visar för varandra samt inslag av hemmavideos från de svunna tiderna.

Ångrarna krälar verkligen in under skinnet på en, och berör inte endast könsbyten utan också hur det är att känna att man inte har någon plats här i världen, hur man inte känner sig bekväm i vare sig manlig eller kvinnlig kropp. Det utvecklas till att bli både existentiellt och filosofiskt, och kommer inte på länge lämna min hjärna.

Cinema hade fel med sin rubrik, Ångrarna spränger inte gränser, den fullkomligt förintar dem.

OBS! Ångrarna går att se HÄR

Grace (2009)

Titel: Grace.

Regisserad av: Paul Solet.

I rollerna: Jordan Ladd, Gabrielle Rose, Samantha Ferris, Malcolm Stewart, Stephen Park, Serge Houde.

Speltid: 85 minuter.

Genre: Skräck.

En av två filmer jag bestämde mig för att kolla upp efter att ha läst det senaste numret av Cinema, en riktigt bra svensk filmtidning. Det var en kolumnist som tog upp dom,så jag bestämde mig för att se dem.

Grace handlar om en mor och hennes man som länge försökt få barn men med upprepade missfall. De båda råkar ut för en bilolycka tillsammans, och mannen omkommer. Självklart förväntas då ännu ett missfall, men i sorgen vill kvinnan låta barnet komma ut den naturliga vägen, så hon väntar ensam tills det är dags. När hon föder är såklart barnet dött, men lyckas på ett mirakulöst sätt att bringa barnet åter i liv genom att bl.a. försöka amma det döda barnet. Men när hon börjar ta hand om lilla Grace inser hon att barnet inte riktigt är som barn brukar vara...

Historien utvecklas till en hårresande historia om moderskärlek till den gränsen där det bara anses bisarrt. Mycket av det som händer grundas stenhårt på kvinnans obotliga vilja över att ha ett barn, och ge den all kärlek den någonsin kommer behöva. Av samma kval lider även mannens mamma av, och hon vill till varje pris vara moder igen, vilket förstärks av att hennes älskade son omkommer.

Jag tror aldrig att jag har tyckt mig, speciellt barnafödandet, varit så vidrigt förut. Jag grimaserade, stirrade äcklat och bet på naglarna. Det var väldigt hög obehaglighetskänsla. Absolut inte på ett dåligt sätt dock, det gillade jag med den här filmen. Den är inte överdrivet gore bara för att chocka, utan den är obehaglig, och  det är det som chockar.

Och moderskärleken, som man kan anse rinner över lite i slutet, att det blir lite väl mycket, tycker däremot jag faktiskt känns trovärdig. Jag tror faktiskt, och sympatiserar fullständigt med kvinnan. Trots detta äckel och obehag, så känns det faktiskt som att efter allt hon har gått igenom, så skulle detta kunna vara möjligt.

Det kan också vara en stor anledning till att den här filmen blir så obehaglig som den är.

Snarveien (2009)

Titel: Snarveien (Genvägen).

Regisserad av: Severin Eskeland.

I rollerna: Jens Hultén, Sondre Krogtoft Larsen, Malin King, Johan Hedenberg, Marte Cristensen, Jeppe Laursen, Knut Walle.

Speltid: 77 minuter.

Genre: Skräck

TV1000 Nordic, jag och far min såg den här filmen tillsammans för vi inte hade något bättre för oss. Den handlar om ett norskt par som åker till Sverige för att handla stora mängder sprit till sin kompis bröllop. Jag satt och undrade under hela filmen: Hur kan det löna sig att köpa i Sverige istället för Norge? Men ja, det har inte direkt med filmen att göra.

Hursom, den ordinarie vägen är avstängd och de tvingas ta en annan, mindre väg. Och redan då kan man förutsäga vad som kommer hända genom att bara titta på omslaget.
Visserligen inte överraskande, då slashers brukar te sig i den andan som Snarveien fortsätter i. Förvånansvårt nog inte alltför värdelösa skådespelarinsatser, men det kan inte höja betyget på en film som inte tillför någonting, och som inte ens har tillräckligt högt underhållsvärde. Visst, det gick att kolla på, men det var inte utan någon gäspning då och då.
Tämligen intressant twist på slutet som möjligtvis vissa inte hade kunnat förutse.

Förövrigt finns det inte mycket att säga om filmen. Den är gjord på ett proffsigt sätt med effekterna, klippningen, etc., men fallerar mycket på dess ooriginalitet och flertaliga manusmissar. Det enda sammanhanget att se den i, är egentligen den situationen som jag och min far var i: Det var det som gick på TV.

Hierro (2009)

Titel: Hierro.

Regisserad av: Gabe Ibáñez.

I rollerna:  Elena Anaya, Jon Ariño, Miriam Correa, Tomás del Estal, Mar Sodupe, Hugo Arbues.

Speltid: 91 minuter.

Genre: Skräck

Hierro fick jag tips om av en kompis som berättade om den för mig. Jag kollade upp den lite mer och beslöt mig för att den var nog värd att se. En kvinna blir av med sitt barn på en färja på väg till semesterö och blir som resultat rädd för vatten, inte så bra med tanke på att hon jobbar på akvarium och tillbringar det mesta av sin arbetstid under vatten. När polisen tror att de kan ha hittat hennes sons kropp måste hon återvända till ön för identifiering, men är sonen verkligen död?

Så lyder handlingen till den tämligen banala Hierro. Ibland förstår man sig inte alls på huvudpersonen och blir nästan förbannad över hur hon agerar i vissa situationer. Introt återknyts inte på något vidare snyggt sätt (dock görs det, tack och lov, en stund in i filmen blev jag lite osäker på vad som blev av med det).
Dock ska filmen ha en eloge för dess vackra foto och ljud, hur ön huvudpersonen befinner sig på stämmer överens rent utsagt känslomässigt med hennes eget psyke.
Mycket snyggt är också avståndet till den reguljära skräckfilmen i form av mattor med musik, man använder sig istället av atmosfärljud, eller helt enkelt förstärkta effektljud. Speciellt tydligt är detta när hon ligger på stranden till ön och "ser" sin son vid en sten.

Överhuvudtaget en snygg debutfilm som ger ett lovande intryck, Gabe verkar vara en kille att hålla koll på i framtiden.

Centurion (2010)

Titel: Centurion.

Regisserad av: Neil Marshall.

I rollerna: Michael Fassbender, Dominic West, Dave Legeno, Axelle Carolyn, Olga Kurylenko

Speltid: 97 min.

Genre: Äventyr

Centurion väckte mitt intresse när jag ögnade igenom vad som skulle gå upp på Fantastisk Filmfestival i Lund (www.fff.se) detta året. Bara bilden på Pikt-spåraren Etain (Olga Kurylenko) fick mig att säga: Det här kommer bli bra.

I och med det fanns det inte så mycket att göra, än att införskaffa och se den. Centurion handlar om en romersk front med de s.k. pikterna i Storbritannien under år 117 E.kr. Quintus Dias (Michael Fassbender) är en ensam överlevande av sin garrison som blir tillfångatagen av pikterna, men lyckas fly därifrån och möter General Virilius med den Nionde legionen som han anslutar sig till med ett uppdrag: att förinta pikterna från jordens yta med deras ledare Gorlacon. Planen går dock inte riktigt som de tänkt sig, och slutar med ett fåtal överlevande på flykt till fots inom fiendens marker, som kan terrängen mycket väl.

Det finns i alla fall någonting som alla kan hålla med om med den här filmen: Extremt fina miljöer. Skådespelet är begränsat men jag stör mig aldrig på deras prestationer och det håller, Michael Fassbender och Olga Kurylenko är mina två favoriter i den här historien. Olga som den stumme krigaren Etain gör en stenhård roll, och jag kan inte låta bli att fascineras av hennes tolkning.
Omotiverat mycket gore i striderna kan förekomma, dock tycker jag att det pekar mycket på brutaliteten i filmen, hur man försöker spegla pikterna som ett barbarfolk. Visserligen har vi blodet som stänks till höger och vänster livligt under första delen av filmen, men jag tycker det förstärker den barbariska känslan.

Tempot ligger högt genom hela filmen, och Etains jakt på Quintus Dias med följe genom pikternas land gör att man sitter hela tiden oförberedd på vad som ska hända härnäst.
Jag har inte mycket dåligt att säga om filmen, knappt något alls, många på exempelvis filmtipset.se gillade inte slutet, medans jag själv tycker att det är slutet som knyter ihop säcken rejält och är samtidigt väldigt, oerhört vackert.